Historien om kompositisolatorer

På 1980-talet började Institute of Hydraulic and Hydroelectric Engineering och andra institutioner, med stöd av den nationella sjunde-femårsplanen, forskning och utveckling av kompositisolatorer. Båda institutionerna använde vulkaniserat silikongummi med hög-temperatur för förvaringsmaterialet, men använde olika tekniska tillvägagångssätt för anslutningsmetoderna för beslag och kärnstänger av epoxifiberglas. Universitetet använde en intern kilstruktur, medan Institute of Hydraulic and Hydroelectric Engineering använde en extern kilstruktur. Båda institutionernas tekniska landvinningar överfördes till företag och omvandlades till produktiva krafter.

Inledningsvis hade kraftdriftsavdelningar tvivel om prestandan hos kompositisolatorer och var mycket försiktiga med nätansluten drift, och genomförde endast live-ledningstester på ett litet antal testenheter på mindre viktiga ledningar med spänningsnivåer under 110 kV. 1990 inträffade en stor- och allvarlig övertändsolycka i norra Kina. De testade kompositisolatorerna visade utmärkt överslagsmotstånd, vilket togs väl- emot av kraftdriftsenheter. Många avdelningar antog aktivt denna nya teknik, utökade skalan och omfattningen av provoperationer, vilket kraftigt förbättrade överslagsmotståndet för transmissions- och distributionsledningar och minskade arbetsbelastningen för linjerengöring, vilket blev populärt bland kraftdriftsenheter. Efter flera års drift och utvärdering har kraftmyndigheterna erkänt kompositisolatorer som en ny teknik för att förhindra överslag och har börjat tillämpa dem i spänningsnivåer över 110kV.